Har sån jävla ångest för att skolan börjar imorgon. Jag är så otroligt trött på att plugga så det finns inte. Jag MÅSTE verkligen hitta min drivkraft igen och börja satsa allt. Jag har ju drömmar som alla, och min är att få jobba med djur, vetrinär eller djurvårdare, vad det nu kan vara, jag ska jobba med djur i framtiden, det är ett mål. Men vägen dit är jobbig, och missförstå mig inte, jag gillar att kämpa för det jag vill ha, men skoltröttheten är något som jag inte valt, och jag har heller inte valt att tappa bort drivkraften. Men jag ska göra saker för att hålla mig pigg. Börjar förmodligen gymma nästa vecka, men jag tänkte faktiskt börja gå upp tidigare på mornarna för att ta en hyffsat lång promenad med hunden innan jag drar iväg till skolan. Så imorgon tänker jag börja med det, jag är typ tröttast i världen på morgonen, men jag ska kämpa. Ska gå och lägga mig direkt efter PH så vi hörs imorgon helt enkelt!

 

Det finns ingeting som stör mig så mycket som falska människor, eller människor som inte uppskattar det dom har här i livet. Så kallade vänner som säger att dom alltid finns där, som aldrig finns där när man verkligen behöver, vänner som glömmer bort en och kanske till och med snackar skit bakom ryggen på en. Jag litar inte längre på någon. Av många goda skäl. Sen hatar jag när folk klagar över t.ex att deras föräldrar sätter höga krav på dom, så som att städa sina rum, eller hjälpa till i hemmet, eller när bortskämda snorungar inte får skjuts när dom vill, ja då är föräldrarna plöstligt sämst och man hatar dom. Blir så arg. Hör ofta folk som klagar på sina föräldrar pga små skit saker. Varför inte bara hjälpa eran mamma och pappa när dom vill ha hjälp med t.ex disken? Varför förstår man inte att man inte alltid kan få skjuts eller pengar när man vill? Eran mamma och pappa jobbar hårt och orkar kanske inte alltid. Min mamma är död, jag var visserligen bara 6 år när hon gick bort, men jag minns att hon fick göra ALLT helt själv när hon levde, 4 ungar och en man som aldrig ville städa. Jag önskar att jag hade gett henne den hjälp hon behövde, jag kunde ju hjälpa henne att röra om i maten ibland och kanske till och med dammsuga någon gång ibland. Men man glömmer ofta bort att visa sin uppskattning, man glömmer ofta bort att människor kan behöva hjälp. En dag är dom man älskar borta, och man kommer känna att man gjort alldeles för lite för att visa hur mycket dom betydde för en. Man kommer ha skuldkänslor. Man kommer önska att man gjort mer. Så glöm inte bort att hjälpa dom ni älskar, visa att ni bryr er, för dom som trots allt hjälpt dig att lära dig gå, dom som hjälpt dig att lära dig prata, dom som över huvudtaget har gett dig ett liv, dom behöver också hjälp ibland. Så ställ upp för dom, innan det är för sent. Kärlek till er ♥